”Jag är på en helt annan plats i livet nu”
–Tidigare har mina myndighetskontakter talat om för mig vad jag ska göra. Nu fick jag för första gången frågan ”vad vill du göra”. Att för första gången få vara med och påverka, det har inneburit att jag har en helt annan inställning till min framtid. Jag har en lång väg kvar i min rehabilitering, men jag befinner mig på en helt annan plats nu sedan jag fick stöd genom en insats i samordningsförbundet.
Marie hade svårt att få ett fast arbete i det yrke som hon utbildat sig till.
– Jag fick tillfälliga uppdrag som gav mig ett arvode istället för lön. För att få ihop ekonomin skaffade jag också andra jobb. Till slut hade jag sex olika timvikariat. Varje månad var jag orolig för att ingen skulle ringa så att jag skulle få ihop ekonomin. Samtidigt visste jag inte hur jag skulle orka. Ibland kunde jag gå direkt från ett nattjobb till ett annat jobb på dagtid. Till slut kraschade jag.
Låg ersättning
Marie blev sjukskriven på grund av utbrändhet.
– Mötet med Försäkringskassans handläggare blev jobbigt. Det var så många intyg och papper som behövdes samtidigt som jag mådde så dåligt att jag egentligen inte orkade göra något. På grund av att restiden för mina arvodesuppdrag inte räknades, blev ersättningen låg. Jag kom inte heller upp i tillräckligt många timmar för att kunna ta ut A-kassa.
– Eftersom jag hade en sambo var han försörjningsskyldig för mig. Vi bodde i ett hus och jag kunde därför inte få något stöd från sociala myndigheter. Det kändes jobbigt att vara beroende av min sambos pengar. Ett tag funderade jag på att skaffa en hyresrätt, bara så att jag kunde få någon ekonomisk ersättning. Jag blev inskriven på Arbetsförmedlingen och skulle få gå något program där. Men företagets avtal upphörde, så det blev inget. Jag kände mig som fångad i en rävsax. När jag var som svagast kunde ingen från samhället hjälpa mig och den enda utvägen jag såg var att börja jobba igen, säger Marie.
Marie lyckades få arbetet att fungera ett tag innan hon åter igen blev sjuk.
Arg på samhället
– När jag hade varit sjukskriven i ett år fick jag genom min samtalskontakt på psykiatrin kontakt med samordningsförbundet Södra Dalarna och samverkansteamet ”Kraften. När jag kom dit var jag arg på samhället. Jag fick veta att här samverkade Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialen och psykiatrin. Min spontana reaktion var att ”de brukar ju arbeta mot varandra”.
På "Kraften" fick Marie träffa andra som var i samma situation som hon själv. Men det viktigaste var att hon plötsligt fick frågan ”vad vill du göra?”
– Istället för att myndigheterna pekade med hela handen och sa att ”så här ska du göra”, lyssnade de på mig och jag fick känna att jag kunde påverka min egen situation. Fokus låg på vad vill jag göra och vad jag kan göra. I botten har jag en bipolär sjukdom som kommer och går. De gav mig verktygen att hantera att jag inte alltid kan prestera. Tidigare har jag alltid identifierat mig med jobbet, när jag inte kunde jobba kände jag mig inte värd något. Nu vet jag att det är okej att visa sig svag och att så länge jag gör mitt bästa, är det gott nog!
För min skull
– Det har varit en ganska lång startsträcka för mig och jag har en lång väg kvar i min rehabilitering. Förra året ville min sambo separera och jag hamnade i en kris. Samtidigt ledde den mig till en helt annan plats i livet. Nu lever jag för min egen skull!
Marie har precis börjat en arbetsträning inom tillverkningsindustrin samtidigt som hon behåller kontakten med insatsen ”Kraften” och går på behandlingar.
– Det är kanske inte mitt drömjobb, men jag vet att det är bra för mig. Samtidigt vill jag förstås mer, jag har några mål. Det här är en bra början!